5 mars 2009

Nästan hela vägen till Niigata på en dag,

och tillbaka igen!

Mörkt och ruggigt. Minus tre grader och blanka körbanor. Det är fredag morgon i slutet av februari strax före 06.00. En trojka bestående av Mikael Karlstedt (www.stordalskoi.se), sonen Filip samt undertecknad (www.kamikazekoi.com) anträdde resan från Göteborg ner till Helsingborg och sedan över till det fria Danmark.

Vi skulle följa med på Mikaels första inköpsresa 2009. Snacket i bilen, trots den tidiga timman, var som hos förväntansfulla barn inför tomtens nedkomst genom skorstenen.

Inget spår av trötthet trots att vi kom sent kvällen innan från Stockholm. Detta är den första resa som den femtonåriga sonen Filip inte somnat efter 10 minuter. Inte heller sattes en film igång för att förströ tiden. Full koncentration i två timmar ner till hamnen i Helsingborg.

Vi hade printat ut de bilder vi fått oss tillsända från Danmark och alla satt vi där med fuktfläckar på våra hakor. Väl på färjan var det dags för medhavd kaffe och äggmacka. Min mor hade, precis som hon gjorde för fyrtio år sedan, fixat i ordning en massäckskorg. Trodde väl helt enkelt att vi skulle glömma det här med att äta… (vilket det kom att visade sig att vi också gjorde frampå dagen)

Väl i land på den Danska kusten likt målmedvetna Karoliner tackade vi alla skaparen av vår GPS. När kartan inte överensstämmer med verkligheten gäller alltid GPS-en, förutsatt att man har en terrängbil (vilket vi hade). Klockan 09.20 rullade vi så in på uppfarten vid resans mål, vi var framme hos Dan.

Efter fyra minuter var vi fast. Det är den tid det tar att ta sig ur bilen, hälsa på värden, prata lite artigt om ditt och datt, gå sjuttiofem meter och skåda ner i härligheten. Trots att det är vintersäsong och Dan väntar in en stor leverans fanns det Koi som gjorde oss svaga i knäna. Vi inträdde i ”Dyringrummet”. Färgerna var utsökta på de närvarande Koien trots att de gick i femgradigt vatten.

Dan förmanade oss att inte stoppa ner några fingrar i vattnet och om vi skulle drägla fick vi göra det vid sidan av baljorna. Det fanns fog för förmaningen. Här fanns bara Koi från Niigata av yppersta kvalitet.

Uppfödare som Kase, Dainichi, Torazo Koifarm, Sekiguchi, Conias, Miyatora, Hirasawa, Oofuchi och Isa fanns representerade i dammarna. Nu var det bara Koi av högsta kvalitet HQ, VHQ med ett pris som motsvarade dessa bokstavskombinationer. Den Danska Randen stod alldeles för högt i kurs för oss med de svenska dalerna… Men vad göra?

Dan var pedagogisk och sympatisk när han förklarade och svarade på våra frågor och påståenden. Han berättade varför vissa Koi hade bättre potential än andra. Skillnaden mot Israeler mm. Vi började göra våra val och Dan började fiska upp de kommande svenskarna. Dessa granskades noga innan de skickades in i sina transportburar av typen större plastpåse. Då både Koien var stor och dessa plastpåsar var tunga föreslog Dan efter ett tag att vi skulle ta en rast, vilket vi gjorde på hans kontor. Väl där fortsatte samtalen, hemsidor granskades, tips och råd gavs i en gemytlig anda.

Aldrig har danskan varit mer lättfattlig för oss Svear. Det var som en basketmatch. Vi hade nu avverkat den första perioden på två timmar av tre. Efter pausvilan med skaffning tog så jakten på de kommande svenskarna vid. Nya plastpåsar fylldes med gyllene innehåll. Vi suckade och räknade om våra kalkyler gång på gång. Var på väg att pantsätta bilen, men då hade det blivit svårt att få hem all Koi. Plastpåsarna radades upp och så var det dags för ny periodvila.

Denna pausen upptogs av olika filtersystem mm. Dan är totalleverantör i Danmark.Efter den mentala vilan fick vi en liten VIP-visning i bostadshusets källare. Det är inte många som kommer över den tröskeln visade det sig. Här förvarade Dan de verkliga dyrgriparna. En helt otrolig Kohaku på minst 75 cm och ett pris som motsvarar en ny bil var en av godsakerna. Hade vi inte förlorat våra själar tidigare gjorde vi det nu, i Dans källare.

Väl uppe i solljuset igen värderades återigen ett inbyte av vår bil, men den fick bli kvar i vår ägo, (liksom att dessa fantastiska Koi fick stanna kvar i Dans källare.) Våra dyrgripar lastades varsamt in i bilen och med en blandning av sorg och glädje lämnade vi Dans uppfart med en näst intill överlastad bil. Filip delade baksäte med 40 kg mat och två stora plastpåsar med Koi eftersom bagaget var överfullt. Inte heller på hemvägen lyckades Filip somna. Att en dag kan rusa iväg så snabbt är helt otroligt. Vi hade inte kört mer än en kvart förrän vi planerade nästa resa till Dan.

Halvvägs tillbaka till Göteborg kom vi på att vi glömt äta något under dagen, varpå en vägkrog som inte i år heller kommer få någon stjärna av franska matfantaster tjänade in några sekiner på oss hungriga vägfarare. Väl tillbaka till Göteborg tog Mikael över lasten och tog hem alla Koi till sin anläggning. Där skall våra juveler gå till vårkanten (om vi kan bärga oss så länge).

Vad fick vi med oss hem, jo en sagolik HQ Kohaku på ca 45 cm från Conias, en likaledes sagolik HQ Sanke och HQ Ginrin Showa från Miyatora båda på ca 40 cm, en helt fantastisk VHQ Tancho Showa på ca 50 cm från (Oofuchi), en makalös ”liten” (25 cm) VHQ Showa från Sekiguchi samt en HQ Sumi Beni Kumonryu på 35 cm från Kawakami/Torazo Koifarm  

Inte illa tycker vi. I Mikaels påsar var det motsvarande samling varav en del skall gå till försäljning. Suck!!! 

I stället för att åka tillbaka till Stockholm tidigt dagen därpå åkte vi ut till Mikael på Tjörn. Där såg vi att alla Koi gjort sig hemmastadda och trivdes redan väl. Svårt att slita sig var det och vi ser redan fram mot nästa resa. Måtte det bli vår snart!

Vid fjäderpennan    Vid kameralådan     Reseledare

Mikael Hagansbo     Filip Hagansbo        Mikael Karlstedt

Kamikaze Koi       Kamikaze Koi       Stordals Koi

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Den 7 februari 2009 upptäckte vi att en av våra Shusui på drygt 25 cm hade ett otäckt stort sår på sidan. Här följer lite bilder på hur vi behandlat såret. Kunskapen till detta kommer från den DVD som Tsunami Koi tagit fram.

I dagsläget - en vecka efter behandling lever den fortfarande och skall behandlas igen.

Bilderna nedan talar för sig själva.

Här håller Shusuin på att bedövas. Strax efter detta tog vi upp den.

Här håller Filip upp den bedövade Shusuin. Den är "färdigbedövad" när den vänder upp på sidan och den inte har några "sprattelreflexer" på 10-12 sekunder.

Inget vackert sår. Ordentligt infekterat. Vi har täckt huvudet med en blöt (dammvatten) handduk. Filip håller i och kontrollerar då och då gälrörleserna medan jag står för det mer kliniska.

Här har jag gnuggat ganska hårdhänt med sårrengöring tills jag kommit ner till frisk vävnad. Såret är ca 6-7 mm djupt och når in till revbenen.

Här har vi först sprayat med en antibakteriell spray och därefter när det torkat med hjälp av en hårfön (kall luft) gnuggade vi in en antibakteriell kräm eftersom såret är så stort.

Slutligen har vi sprayat på en skyddsfilm "wound seal" dels för att förhindra bakterieangrepp och dels för att förhindra vätskeutflöde från såret vilket kan leda till att njurarna ger upp.

Detta var en pärs. I över trettio minuter försökte Filip återuppliva koien genom att hålla den upp och ner (för att munnen skall vara öppen) för att föra den fram och tillbaka så att syresatt vatten skulle skölja förbi gälarna. Var 3-5 minut masserade han hjärtat och fortsatte sedan att föra koien fram och tillbaka. Men skam den som ger sig!

Här är till sist en lite groggy Shusui.

I dag en vecka senare lever den men är tagen. Vi skall återremitera den till ny behandling eftersom såret är så stort har inte skyddshinnan skyddat den tillräckligt. Shusuin går i en separat balja tillsammans med en frisk kompis. Salthalten som normalt är på 0,3 % är nu 0,5 % om temperaturen 20 grader.

Vi håller tummarna och fortsätter behandlingen.